Psalm 522
I Guds tystnad får jag vara
ordlös, stilla, utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en stund vid nådens hav.
I Guds kärlek vill jag vila,
vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.
I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.
Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.
Tystnad
– texten vid en pilgrimsvandringsled i Vadstena
Tystnaden bär på en märklig kraft.
Den kan vara destruktiv: användas som ett vapen i våra relationer, som ett medel i självhävdelsen.
Men tystnaden kan också vara helande. Vi spelar så ofta olika roller inför varandra. Vi fastnar i mönster, säger så ofta det där vi alltid säger. Det blir tröttsamt.
Då kan tystnaden befria oss.
Tystnaden kallar oss att inte vara så snabba att försvara och förklara oss själva. Den ger oss möjlighet att upptäcka något nytt när vi inte genast sätter våra egna ord och bestämda uppfattningar på det vi möter.
Tystnaden är både avslöjande och beskyddande. Den avslöjar de lögner om oss själva som vi försöker dölja i vardagsbruset. Men den lägger sig också som en skyddande kappa runt allt det vi inte vill prata sönder. Tystnaden blir ett rum där kärleken kan bo, utan att bli överröstad. Tystnaden blir ett rum där erfarenheten av ett Gudsmöte kan bevaras.
Tystnaden viskar hemligheter
som vi inte hör när vi talar.
Vad hör du?
Några frågor till eftertanke. Ta gärna en i taget:
Bär du på en längtan efter att vara stilla?
Vilka spår av tystnad har du i ditt liv? Ger du tystnaden plats - liten eller stor? Vilka goda, konkreta upplevelser av tystnad minns du? Vilka svåra?
Vilken plats vill du att tystnaden ska ha under tiden som kommer? Vill du ta några konkreta beslut?
Om du upplever tvärtom - att det finns alldeles för mycket tystnad i ditt liv. Vad längtar du då?
Hiljaisuus
– teksti on Vadstenan pyhiinvaellusreitiltä
Hiljaisuudessa on ihmeellinen voima.
Se voi olla tuhoavaa: sitä voidaan käyttää aseena ihmissuhteissamme, välineenä korottaa omia tarpeita.
Mutta hiljaisuus voi myös olla parantavaa. Me esitämme niin usein erilaisia rooleja toistemme edessä. Jäämme kiinni kaavoihin, toistamme samoja lauseita. Se voi käydä uuvuttavaksi.
Silloin hiljaisuus voi vapauttaa meidät.
Hiljaisuus kutsuu meitä olemaan hitaampia puolustamaan ja selittämään itseämme. Se antaa meille mahdollisuuden löytää jotakin uutta, kun emme heti aseta omia sanojamme ja varmoja käsityksiämme päällimmäiseksi.
Hiljaisuus on sekä paljastavaa että suojelevaa. Se paljastaa ne valheet itsestämme, joita yritämme kätkeä arjen hälyssä. Mutta se asettuu myös kuin suojaava viitta kaiken sen ympärille, mitä emme halua puhua puhki.
Hiljaisuudesta tulee tila, jossa rakkaus voi asua ilman että se peittyy meluun. Hiljaisuudesta tulee tila, jossa kokemus Jumalan kohtaamisesta voi säilyä.
Hiljaisuus kuiskaa salaisuuksia,
joita emme kuule puhuessamme.
Mitä sinä kuulet?
Muutamia kysymyksiä pohdittavaksi. Valitse vaikka yksi näin alkuun:
Kaipaatko pysähtymistä ja hiljaisuutta? Koetko näitä hetkiä elämässäsi? Annatko hiljaisuudelle tilaa - kuinka paljon? Mitä hyviä, konkreettisia kokemuksia hiljaisuudesta sinulla on? Entä vaikeita?
Kuinka paljon tilaa haluat hiljaisuudelle tulevana aikana? Haluatko tehdä joitakin konkreettisia päätöksiä?
Entä jos koet, että elämässäsi on liikaa hiljaisuutta? Mitä kaipaat elämääsi?